Slår på stort och slänger in ett fjärde inlägg för dagen. Isac har somnat. Rekordtidigt. Det känns som att vi börjar få lite rätsida på dygnsrytmen efter sommarens sena kvällar. Skönt!

I morgon är det tio veckor kvar till krabaten ska titta ut. Det är galet vad fort det går. Siffran tio är också antalet kilon jag hittills har gått upp. Jag är inte alls lika stor som när jag väntade Isac. Hittills. Jag hoppas att jag slipper landa på dryga 25 kilo plus den här gången. Men just nu är jag ständigt hungrig! Så vi får väl se. :)

Jag har egentligen inte skrivit så mycket om graviditeten. Dagarna går så fort och det händer så mycket annat hela tiden. Men jag ska göra en liten resumé av min och krabatens resa så här långt.

De första månaderna var inte helt oväntat jobbiga. Illamående och trött. Jag minns att jag bara några veckor efter den här perioden med Isac tänkte att det inte hade varit så jobbigt ändå. Hade jag stått framför mig själv och sagt det med krabaten i magen under de veckorna hade det blivit en rak höger. Garanterat. Jag vet att jag tänkte "aldrig mer" ett flertal gånger. Och jag var totalt osynlig här på bloggen. Att titta på skärmar gjorde mig illamående. Varken TV eller dator var särskilt lockande och när Isac somnat så somnade jag. Att sätta mig ner och blogga var ärligt talat det sista jag tänkte på den här perioden.

Men veckorna rullade på och jag började äntligen må bättre. Precis när jag började känna energin återvända åkte jag på en två veckor lång dunderförkylning. Det var i slutet av förkylningen som vi åkte upp till fjällen. När vi hade packat in oss och var redo att åka kände jag migränen komma smygandes. Jag har haft migrän tre gånger tror jag, varav två när jag har varit gravid. Hormoner som påverkar antar jag. Hur som helst var det nog en av de drygaste resorna jag har gjort. En hel dag i bil med förkylning, graviditet och migrän. Det blev flera akuta stopp med bilen då kan jag meddela...

Men återigen blev jag frisk och äntligen började få aptit på mat vilket jag saknat i drygt tre månader. Då kommer Isac hem med magsjuka. Tack. Jag blev magsjuk en fredag återhämtade mig någorlunda men fick en ny omgång torsdagen därefter och ytterligare en liten omgång på söndagen. Behöver jag nämna att jag var sliten? Jag var gravid i vecka 16 (om jag minns rätt) och hade gått ner fyra kilo sen graviditeten startade.

Runt vecka 17-18 började jag känna krabatens rörelser och sedan dess har det varit full fart i magen. Andreas kunde tidigt känna rörelserna. Mycket tidigare än förra gången. Jag tycker nog att det är lite mera liv i magen den här gången. Ultraljudet var precis som förra gången alldeles fantastiskt. Det är så häftigt att se det lilla livet i magen. Sedan dess har veckorna rullat på och jag mår bra. Foglossning har jag känt av i princip hela tiden, men precis som förra gången så blir den inte direkt värre utan är hanterbar.

Nu har jag alltså bara tio veckor kvar. Och det kan låta konstigt, men jag längtar efter förlossningen. Jag inbillar mig att jag kommer att kunna njuta av förlossningen på ett annat sätt den här gången. Jag vet vad som väntar. Eller framför allt, vem som väntar. En alldels speciell liten krabat. Förra gången var jag så fokuserad på förlossningen att jag inte riktigt kunde greppa hur stort det var när Isac väl föddes. Jag var nöjd med att ha klarat av förlossningen och det tog ett tag innan jag fattade att Isac verkligen var vår. Det kommer vara skillnaden den här gången. Nu vet jag vad som väntar och att jag ska få möta en alldeles fantastisk liten person.

Fast det känns rätt overkligt ändå. Trots att det just nu sparkas och bökas för fullt i magen. Tänk att vi tre ska bli fyra. Att vår finaste Isac ska bli storebror. Det är svårt att ta in. Men vi längtar. Som vi längtar.

Krabaten och jag i vecka 29.

Ja, det var min storasysters beskrivning av mig efter att ha åkt iväg själv med Isac och tältat på kusten. Men så mysigt vi hade det. Lilleman och jag. Och så krabaten förstås som sprattlade och hade sig i magen. Dagen efter mötte vi upp mormor och morfar och moster och kusin och bodde tillsammans i en liten strandstuga på Ramsviks camping.

En riktig toppenhelg på alla sätt. Och medan jag mådde som allra bäst på en solig strand vid havet sprang Andreas tillsammans med sin bror M ett fjällmaraton i närheten av Åre. 4300 meter långt och 1800 höjdmeter. Olika sätt att tillbringa en lördag på helt klart.

Ett besök på Havets hus i Lysekil.

Mys på Siviks camping. När det väl var dags att sova kröp Isac alldeles nära och somnade på mindre än fem minuter med vovve och kanin i famnen och sov gott hela natten. Precis som sin mamma. Mys på hög nivå. <3

Sover gott medan solen sakta går upp.

Strandhäng på Ramsviks camping.

Isac och morfar vandrar på hällarna.

Utsikt över campingen och Hunnebostrand.

Mor och son.

Lek i sanden en tidig söndagmorgon.

Ja, en riktig toppenhelg på alla sätt och vis. Nyttigt för mig att komma iväg och göra saker på egen hand ibland. Jag har en underbar sambo som är otroligt driftig och tar tag i allt. Det är så enkelt för mig att bara "följa med". Därför behöver jag några sånna här utmaningar ibland där jag får ha hela ansvaret själv. Planera, packa, välja resväg, boka tältplats, resa tält, fixa mat, ta hand om Isac. Rubbet liksom. Sen behöver det kanske inte vara att tälta på egen hand höggravid med en tvååring varje gång. Men när jag väl får en idé har jag svårt att släppa den. Och så mysigt som vi hade det var det värt vartenda besvär! 

Nu ska jag gå och spana lite på Bygglov genom Isacs fönster, sen blir det lunch efterföljt av ett besök hos barnmorskan innan jag äntligen får återse min lille älskling.

Ha en trevlig måndag!

Två hus bort härjar Bygglov för fullt. Tjuvkikar genom Isacs fönster på inspelningen. Detta är dock utsikten från köksfönstret.

Jaha, då var det denna mammas tur. Att sitta hemma med en liten klump i magen. Att vänta på att klockan blir två så att jag kan hämta min lille älskling igen. Isac som bara sprang in på dagis i våras är numera ledsen vid lämningarna. Det har blivit värre varje gång. Och det gör så ont i hjärtat att lämna honom när han är ledsen.

Men jag vet att han har det bra. Jag vet att de tar hand om honom när han är ledsen. Jag pratade med en förälder förra veckan som skolade in sitt barn på Isacs avdelning. Hon sa att det var skönt att se att Isac fick sitta i en av personalens knä så länge han ville och gå ner och leka när han var redo. Det var skönt för henne att se att barnen blir omhändertagna när de är ledsna nu när hon ska börja lämna sitt barn. Och lika skönt var det för mig att få det bekräftat. Jag är som jag har skrivit tidigare, väldigt nöjd med personalen, men det är klart att det är härligt att höra någon utomstående säga att Isac blir väl omhändertagen.

Men det är tufft att stå där på morgonen med en riktigt ledsen kille på armen och glatt försöka övertyga honom om att allt kommer att gå bra och att jag kommer sen. Allt jag vill är ju att krama om honom och ta med honom hem!

Syns snart.