Smulpaj med dagens skörd av blåbär och hallon samt vaniljsås. Chokladbollar och hemlagad fläderblomssaft. Semifinal på TV:n. Jo tack. Vi har det bra! Om bara Sverige nu kunde se till  att vända detta!!!

Jag har fullständigt glömt bort att berätta hur det går med vårt uterumsprojekt! Inte för att det finns så mycket att skriva. Det står nämligen stilla. Som fastfruset. Ingenting har hänt sen vi grävde plinthålen och ingenting kommer att hända förrän den 15:e augusti. Då kör vi! Möjligen kommer vi att rensa undan allt ogräs som har brett ut sig och växt sig vilt på den plats där vi ska bygga.

Och annars då? Jo, till helgen lämnar jag familjen och tar med mig systeryster till Köpenhamn. Take That med vår favorit Robbie Williams väntar på fredagkvällen! Då hemfärden är först på söndagen så har vi hela lördagen att tillbringa i staden. Tips på aktiviteter? Gärna budgetvänliga sådana...

Den här gången har vi sittplatser. Jag är fortfarande aningen bitter sen Robbies konsert på Ullevi där jag och Anna köade hela långa dagen för att få bra platser. Först och främst var det en himla massa människor som trängde sig före i kön då de inte uppfattade vad mannen i mikrofonen sa och trodde att det var dags för insläpp. När det i själva verket handlade om att de som hade stolar, paraplyn och dylikt skulle lägga det på andra sidan vägen och därför reste sig från marken för att göra så. Vi hade ingenting att lämna och satt därför lugnt kvar medan de längre bak som inte uppfattat vad som sades stormade förbi oss för att komma längre fram...    

Nåväl, när vi väl var insläppta skulle min syster absolut kissa!!! Hur många hann inte före oss under den tiden tror ni? Okej, vi fick faktiskt hyfsade platser. Tredje raden från scen. Det var häftigt. Men jag kan inte låta bli att undra om vi inte hade blivit omsprungna i kön och om A inte hade kissat. Kanske hade vi varit allra längst fram då!?

Men nu har vi köat en gång och stått nästan längst fram och hoppat. Gamla som vi är ska det nu bli rätt skönt att gå dit lagom till konserten börjar och sedan få sitta ner och klappa lite lagom med händerna.    

Bilköer må vara frustrerande, men de är emellanåt oundvikliga och ett moment i livet man måste tåla. Även i Karlstad. Idag på väg ut till Bergvik såg jag att det var en kö framför mig och bromsade in och la mig fogligt bakom de andra bilarna. Förstod ganska snabbt att kön troligtvis hade något med vägbygget att göra. Kikar i backspegeln för att se om det kommer någon farandes i de alldeles tomma körfältet bredvid oss i kön. För det är nog bland det värsta jag vet!

Bilister som anser sig ha såå mycket mer bråttom än alla oss andra.  

Varför tror de bilisterna att vi andra står och köar för? För att det är roligt? För att vi tycker det går alldeles lagom fart när vi kör 15 km/h? För att vi inte har något bättre för oss? Men man kan väl egentligen inte göra så mycket åt saken mer än att kasta onda blickar. Eller?

Jodå, man kan göra mer. Man kan kasta sig ut i det andra körfältet när man skymtar en bil komma bakifrån och nästintill preja in den bilen i räcket. Japp, så kan man göra. Och inte bara en gång. Och inte bara med en bil. Det finns tydligen folk som blir än mer irriterade än mig! Lockande tanke, visst, men nej, jag tror inte att jag är beredd att offra vare sig mig, Isac eller för den delen, bilen, för att markera min ståndpunkt.

Nej, jag är lite fegare(?) och kastar onda ögat i stället och muttrar argt i bilen.    Brukar tänka att det kanske är någon som är på väg att föda barn, eller är extremt kissnödig eller nåt i den stilen. Är jag riktigt tuff dock så kan jag ibland låta bli att släppa in de som kommer från gräddfilen när de inte längre kan fara fram på deras autobahn. Ja, oj,oj då är jag tuff! Riktigt tuff.

Over and out.

Efter lunch tog jag och Isac en cykeltur till Örsholmsbadet. Isac hade somnat på vägen dit och jag fick lite egentid i solen. Skönt, men saknade ganska snart Isacs sällskap! När han vaknade blev det bad och bus i vattnet och på stranden.

Min älskade underbare goding.

De två små tänderna kommer snart få sällskao av två däruppe. Känner nånting hårt där som är på gång. 

Väl hemma fortsatte eftermiddagen och kvällen i samma härliga anda. Moster A kom och sällskapade över middagen och Isac var på ett strålande humör. Efter ett bad och lite mys var det läggdags och hör och häpna: Lika besvärlig som läggningen var i lördags, lika enkel var läggningen i kväll. Jag la honom i sängen, gav honom en puss och gick ut. Ett litet gnäll precis när jag gick ut, men sen ingenting. Inte ett knyst! När jag kikade in efter tio minuter så satt han lugnt och pillade med någon leksak. När jag kikade in tio minuter senare hittade jag honom som bilderna nedan.

Kunde verkligen inte låta bli att fota lite med blixt och allt innan jag varsamt la honom till rätta. Det ser ut som att han somnade sittandes. Älsklingen.

För att fira den lyckade läggningen, eller ja, bara för att vi tyckte att vi förtjänade det så gjorde jag och moster lite marängsviss med daimglass, maränger och nyplockade hallon. Lyx.

Somrigt värre.      

Här hemma används allt möjligt som gåvagn. Pallar, stolar och borgen!

I lördags hade vi trevligt besök av Andreas moster och hennes man. Ett dopp i älven och god mat blev det. Dock tog det oss samma kväll inte mindre än två timmar att få Isac att somna. Som jag skrev rätt så nyligt, läggningarna går inte särskilt enkelt just för tillfället. Så nu är vi där. Igen. De här faserna vi går igenom. Och då menar jag vi som i vi föräldrar. När det som tidgare har fungerat helt plötsligt inte gör det längre och rutinerna som tidigare suttit som ett smäck är som bortblåsta. Och så står vi här som frågetecken och prövar 20 olika metoder på en kväll. Typ. Men nu är det dags att bestämma oss för vilken väg vi vill gå och när vi ändå är i farten så passar vi på att justera matrutinerna och lägga till ett mål lagad mat på eftermiddagen. 

Vi är måna om att inte lägga till några yttre faktorer för att få Isac att somna. Inte behöva gå med vagnen, inte behöva en flaska ersättning, inte behöva vaggas i famnen eller dylikt. Det är lockande att ta till något av ovanstående när det krånglar, men som tur är så är både jag och Andreas fruktansvärt envisa, på gott och ont. Isac är också rätt så envis. Det visade han i lördags. Men så fort vi har hittat ett sätt som vi tycker känns rätt för vår familj så är vi konskventa. Men att hitta det "sättet" är inte alltid det lättaste.

Vad jag har insett nu är i alla fall att det inte är någon idé att lägga honom ner gång efter gång så fort han ställer sig. Det skapar bara en enorm frustration hos oss alla tre. Som jag känner nu så är nyckeln att lägga honom i sängen innan han är för trött. Mätt och nöjd och avslappnad. Låta honom leka i sängen och komma till ro på egen hand. Är vi kvar i rummet vill han bli upplockad och fokuserar på det och det kan då bli mer gnäll än om vi inte är hos honom. Det är också ett viktigt mål för oss att han ska kunna somna själv. Det har fungerat jättebra tidigare och det tror jag är en av förklaringarna till att han sedan länge har sovit hela nätterna igenom. När han vaknar till på natten så kan han somna om själv utan att vi behöver komma in och hjälpa honom.

Att komma till ro och somna är inte lätt när det finns så många intryck att smälta. Men det är rätt skönt när man väl har somnat.

Dit vill vi hitta tillbaka och det kommer vi att göra. Men vi kommer också att få det här problemet igen. Och igen. Det händer så mycket i Isacs liv och allt kommer att ändras tusen gånger om. Vi kommer att stå som frågetecken många gånger framöver och försöka hitta vårt sätt. Men det är ju också en av alla de fantastiska resor som ett barn innebär. Och sedan belöningen när det faktiskt fungerar och alla är nöjda.

Innan jag fick barn funderade jag såklart emellanåt på hur jag ska veta hur jag ska göra. Jag insåg dock tidigt hur instinktivt allting är. Hur naturligt det kommer. Hur vi känner vårt barn bäst. Det är häftigt. Riktigt häftigt.

Och genom att skriva detta inlägg känner jag mig genast lite klokare och lite säkrare på att vi är på rätt väg. Att få sätta ord på tankar och funderingar hjälper mig att se saker lite klarare. Skönt.

Ha en trevlig måndag! Här hemma räknar vi dagarna tills Andreas går på semester följt av föräldraledighet. Sista veckan nu!  

Igår fyllde vår lille ögonsten nio månader. Stora killen. Han är det bästa i vårt liv. Han förgyller varje dag på sitt alldeles egna vis. Blöta pussar, underbara skratt, höga tjut och vilda framfärder.

Förra veckan konstaterade Andreas hur duktiga vi är på att direkt ta reda på saker som vi inser kan vara farligt för Isac istället för att vi "tar det sen". Minuten senare hör jag en svordom och skyndar mig in i hallen för att se vad som hade hänt. Andreas hade hört Isacs glädjetjut och sedan hade han varit tyst ett tag. Inte konstigt. Isac stod med en brödbit i högsta hugg och hade stoppat in en annan i munnen. Vart hade han hittat dessa? Jo i kompostpåsen som min käre sambo ställt vid dörren för att ta ut. Sen. Ironi?

Och appropå ironi. Samma dag var jag och handlade. När jag stod i kassan härjade Isac som vanligt i kundvagnen. Kvinnan bakom mig sa då: "Stabil". Jag har ingen som helst aning om hon menade det eller inte, men det roliga är att hon sekundrarna senare lyckas välta sin korg med följden att äggen går sönder. Jag kunde inte låta bli att mumla "stadig?" för mig själv och fick sedan göra mitt bästa för att inte skratta.

Och när vi ändå är inne på temat mataffärer. Isac tycker det är roligt att handla. För det mesta. Igår testade han rösten om och om igen. Högre och högre. Ljusare och ljusare. Skulle gissa att några lämnade affären med huvudvärk. Men de övriga charmar han med leenden och förtjusta läten. Några skrämmer han halvt om halvt livet ur också när han plötsligt ger ifrån sig ett högt tjut. Det är effektivt om jag har med mig någon mer och handlar och kommer bort från dem. Då hör jag på lång väg Isac och det är bara att följa tjuten.

Avslutar med en liten bildserie från förra veckan. Någon är visst på rymmen.  

Trött mamma idag. Någon övar på att stå så fort tillfälle ges. Om det så är mitt i natten och han knappt ens är vaken. Vi vaknade ett antal gånger i natt av att Isac stod upp och grät i sängen. Jag och Andreas turades om att lägga ner honom och han somnar så fort han får huvudet på kudden, för det mesta. Iband får proceduren upprepas. Även läggningarna har blivit besvärliga och han ställer sig upp så fort han hamnar i sängen. I förmiddags när jag skulle lägga honom som vanligt så försökte jag på alla sätt att få honom att komma till ro, men efter en timme gav jag upp. 

Nu efter lunch somnade han ganska enkelt. Efter att ha varit inne och läst och sjungit lite gick jag ut. Han var inte i närheten av att sova stod och satte sig om vartannat och jag väntade på att gråten skulle komma. Men endast lite gnäll och bök och efter ett tag var det tyst. Han sover nu gott med sin snuttis och med huvudet på kudden! :) Tack.

Det kan inte vara lätt att vara liten bebis alla gånger. En gång till. Bara pröva en gång till. Öva, öva, öva. Det är nästan så att han ställer sig upp i sömnen. Tänk om vi hade samma motivation när vi håller på att lära oss nya saker!

Nåja, nu är det back to basic som gäller. Det känns som att vi har halkat ur rutinerna som vi har haft. Skyller det på sommaren med bad och varma kvällar. Dags att skärpa till oss lite och göra det enklare för Isac att veta vad som väntar. Se om det hjälper.

Trevlig helg till er alla!