God fortsättning alla läsare!

Vi har haft en rolig och mycket trevlig helg i Sälen. God mat, goda efterrätter, spel och trevligt sällskap. Och skidåkning förstås. Denna resa blev det bara längdskidåkning då det är lite svårt att vara i backen en hel dag med en liten Isac som behöver mig titt som tätt. Jag är egentligen uppväxt med utförsåkning. Vi har tillbringat många helger uppe i Hovfjället och åkt ner otaliga gånger för Nalletassen, Harsprånget, Lofallet, Vargstupet och alla andra backar. Jag älskar farten i backen, att äta stenhård marabouchoklad i sittliften, grillad korv, limpsmörgåsar med ost och varm choklad, äggsmörgåsar på vägen dit, de underbart snötyngda grenarna som kantar den branta vägen upp till fjället. Ja, det är många goda ting jag förknippar med utförsåkning.

Min minnesbild från längdskidåkning när jag var liten är dock inte lika underbar. De sista jag minns är hur jag åker på ett par helt felvallade skidor och endast med nöd och näppe och mycket vilja tar mig uppför backana. Mamma och pappa har satt på mig på tok för mycket kläder och svetten lackar under overallen. Efter det tar det, med ett undantag, åtminstonde åtta år innan jag ställer mig på ett par längdskidor igen. Då framför ögenen på längdskidåkningsfanatikern Andreas. "Åk före mig litegrann så jag får se hur du åker!" Jag stapplar iväg på skidorna och hinner inte mer än 15 meter förrän Andreas förtvivlat skriker: "Stopp, stopp, STOPP!!!" Vi upptäckte dock att fördelen med min totalt obefintliga teknik var att jag inte behövde lära om från en felaktig sådan utan relativt snabbt kunde inskolas i de rätta växlarna.

Nu har jag utvecklat en slags hatkärlek till längdskidåkning. De ser så härligt och harmoniskt ut när jag ser duktiga utövare. Men när jag själv ska ut och åka så blir inte känslan den samma. Skorna klämmer på mina fötter, (ledsen Isac, men med tanke på att både mamma och pappa har hemska KalleAnka-fötter så är inte dina odds särskilt goda...) tekniken försvinner när jag blir trött och det är så mycket jobbigare än vad det ser ut att vara! Men visst, de dagar allt stämmer är det riktigt härligt. Och vad jag har upptäckt som höjer skidåkningen ett snäpp är fristil. Det verkar passa mig bättre än klassiskt. Påminner väl lite om skridskoåkningen kanske.

Med tanke på att jag ännu inte är världens bästa på längdskidor är det kanske naturligt att det är Andreas som åker med Isac bakom sig. Vagnen fungerade jättebra. Precis som vi var förvarnade om så blev klassikt för ryckigt och det var fristil som gällde när vagnen var på.

Isac verkade trivas i vagnen och sov nöjt under turerna.

Vi firade även nyår på fredagkvällen. Mycket och riktigt god mat serverades!

Gänget samlat, sånär som Isac som ligger i babygymmet och P bakom kameran.

I väntan på tolvslaget

Utslagen hjälte på nyårsdagen.