Jag vet att jag har sagt det förut, men VART tog tiden vägen? Den 6:e oktober är här. Ett datum vi väntat på i så många månader. Och alla utom jag verkar fatta att vi ska ha barn vilken dag som helst nu. Det är helt hopplöst att ringa någon i min familj just nu. "Jaha... var det bara det du ville..." Och missar jag ett samtal så rings det runt för att kolla vem som pratat med mig senast och kan uppdatera om läget. Till Andreas får jag enbart skicka sms så länge som ett eventuellt samtal inte handlar om att vattnet gått eller att jag har börjat få värkar. Detta för att han alltid ska svara om jag ringer, även om han sitter i möte och då är det nog inte så populärt om jag ringer och ber honom köpa med mjölk hem eller nåt! :)

Det sägs ju att tiden från och med nu till den dag då förlossningen kommer igång ska vara fruktansvärt långsamma, men så länge som min hjärna fortsätter motarbeta det faktum att det snart är dags, så tror jag att dagarna ska kunna fortsätta rulla på i någorlunda mak. Igår var vi hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången. Nästa tid är om två veckor och då hoppas jag att Knodden redan har tittat ut. Blev lite verkligt igår när jag insåg att det "sista besöket" var gjort och min hjärna tog ett litet, litet steg framåt i förståelsen.

Men hur mycket eller lite jag än förstår vad som är på gång, så antar jag att det blir svårt att missa när det verkligen är dags och att det egentligen är svårt att förbereda sig på vad som väntar. Jag och Andreas har diskuterat igenom lite olika scenarior inför förlossningen, så att han ska veta vad jag egentligen vill när jag säger eller gör något. Till exempel är ju min förhoppning att jag ska klara av förlossningen med bara lustgas till hjälp. Men jag har ju ingen som hekst aning om hur ont det kommer att göra, hur lång tid det kommer att ta, hur jag kommer att må o.s.v Chansen är ju rätt så stor att jag kanske ångrar mig och vill ha mer smärtlindring och då behöver jag Andreas stöd till att ta det. Det låter kanske självklart att det borde vara så, men nu är både jag och Andreas, framför allt jag, lite utav tävlingsmänniskor och för mig ligger det tyvärr någon slags prestige i att klara mig utan smärtlindring, det är en utmaning. Men som en i min föräldragrupp sa "Det är ingen som tackar en för att man är stark" och sen kan man ju fråga sig varför man ska ha ont om man inte behöver.

Så om jag under förlossningen väljer att jag vill ha mer smärtlindring så behöver jag Andreas som säger: "ja, ta det!" Och inte på något vis säger typ "Försök lite till utan, det var ju det du ville" i tron om att han peppar mig. För det kan hända att jag kommer ha svårt för att be om smärtlindring. Och om jag då säger att jag vill ha det så vill jag verkligen ha det!

Nu finns det väl mer än stolthet och prestige som gör att jag vill undvika t.ex epiduralen. Det är en jättebra smärtlindring, ingen tvekan, men den bromsar gärna upp händelseförloppet litegrann och man får många gånger ta värkstimulerande dropp för att få upp farten på värkarbetet igen. Sen att jag inte är särskilt glad i nålar och därmed inte känner för en stor nål in i ryggen spelar också viss roll. Men jag skulle gissa att om jag har tiktigt ont så kanske en nål i ryggen är ett tänkbart alternativ. :)

Så, det var ett lååångt inlägg om mina tankar inför förlossningen och jag inser till min glädje att jag fortfarande inte är rädd utan att jag på något märkligt sätt längtar tills jag får vara med om denna upplevelse. Givetvis finns det en del ångest då jag vet att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt. Jag har troligtvis ingen aning om hur ont det kommer att göra och kan nog inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas. Men längtan efter det som väntar är så mycket större än den ångesten!!

Kram från mig och Knodden som just nu roar sig med att sparka på mina revben. 

 

Lina

6 oktober 2010 11:06

Vad kul att det snart är på gång =) är så glad för er skull. kram på er!

 

maggan

6 oktober 2010 12:19

Galet att det snart är dags. Hoppas de inte dröjer.. så får vi en till som hejar på oss i vinter!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...