För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!

Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där inne. Den som alltid tänker på andra. Den som funderar på vad syskonen ska kunna göra för roliga saker när han har sitt kalas och de inte ska vara där. Den som delar med sig av både leksaker och godsaker. Han har ett stort hjärta, som en av hans fritidspedagoger uttryckte det.

Han är kortast i klassen, men näst snabbast, enligt egen utsago. Det roligaste i skolan är idrott och raster. Han har lätt för matte, men tycker att det är tråkigt att läsa. Han tycker om att bygga, konstruera, pärla och rita. Här hemma har han ritat och skrivit en egen bok om händelser som han har hämtat från vardagen.

Han har mycket energi, eller som han själv uttrycker det "så mycket lek i kroppen". Han har ärvt sin pappas och farfars spänstiga kropp och är stark och smidig. Han har testat på lite olika idrotter såsom friidrott, simning och fotboll. Klassfotboll är dock det som har varit allra roligast.

Han är, precis som han alltid har varit, kunskapstörstande. Han suger in allt han hör som en svamp. Han tycker om att spela på IPad och likväl som att spela själv så kan han titta på youtube-klipp där någon annan spelar.

Han äter bra och det känns liksom som att han har kommit ur småbarnsträsket på något vis. Han funderar inte på vad som ligger på tallriken utan bara äter. Med undantag förstås.

Han är den allra bästa storebrorsan och tjejerna ser upp till honom. Han gör prickar på papper så att Lovis kan öva att skriva bokstäver och även annat pyssel åt henne. Han busar med dem båda och tycker om att få dem att skratta. Han delar med sig och har dem ständigt i åtanke.

Älskade, stora unge. Du gör oss stolta varenda dag. Jag hoppas så att du får fortsätta vara den du är. <3

Jodå, den överbelamrade köksön stod kvar idag också. Så för att ge er en mer nyanserad bild av vår vardag än härliga, harmoniska utflykter så tog jag väl en bild.

Alltså. Varför hamnar allt, ALLT på köksön!? Och på diskbänken och golvet och överallt där det inte ska vara förstås också.

Och kan ni tro, så fort jag hade tagit den här bilden så fick jag såklart värsta städrycket. Tänk om jag kunde lägga upp en efterbild med ett rent kök!? För det vet ni va? Att hur bra en dag har varit mäts i hur mycket man har gjort. Helst ska en ju jobba mer än heltid, men ändå hämta barnen tidigt. Laga mat från grunden, ha ett perfekt hem och vara pigg och glad och trevlig för jämnan. Och sen få cred för det. Störtlöjligt och omöjligt jag vet. Men varsågoda, nedan kommer resultatet. Jag är megatrött idag och vill gärna ha en klapp på axeln för att jag tog mig igenom detta OCH bakade bröd (vabeftermiddag). Så jag struntar i att jag matar prestationssamhället med ännu mer prestationer och presenterar nedanstående bild.

Tadaa. Men helt seriöst. Det här skulle kunna vara en sån här bild där jag missar någon spegling och ni skulle se det totala kaoset som råder på alla andra ytor. Såg ni klädhögen på golvet under köksön på förra bilden? Den ligger nu under trappan istället. Fortfarande på golvet. Prylarna på köksön? Jodå, det mesta är städat, men den del hamnade på skänken under trappan. Men en städad köksö skänker mig ändå ett visst lugn. Och ja förresten. Fortfarande ingen bänskskiva. Men det kan vara så att vi har bestämt oss! :)

Och nu ska jag avsluta här och istället maila ut info om nästa klassfotbollsmatch. För ja, det är klart. Jag är ledare för klassfotbollen. Vad annat hade en kunnat vänta sig. Och ändå tänkte jag den här gången att jag ska i alla fall inte vara den som erbjuder mig först. Men så kom mailet att det saknades ledare och morgonen efter stod jag där med anmälningslapparna i handen och hör mig själv säga att jag fixar det. Ibland undrar jag hur det går till? Jag kan liksom inte låta bli. Men himla mysigt och kul ändå med klassfotbollen. Isac stod i mål första halvleken och tyckte att det var jättekul. Att spela ute var dock inte lika roligt och sista bytet vägrade han att spela. Och säger han nej så finns det liksom inget i världen som skulle få honom att kliva på planen. Men nu är det ny match på onsdag och han verkar taggad igen.

Tack och hej.

Sååå. Vårt bygge är som precis vilket annat bygge som helst. Vi projar samttidigt som vi bygger. Har ritat om trädgråden ett flertal gånger, men ändå när grävmaskinen är här kastar vi om alltihop. Igen. Jag ska förse er med lite bilder från trädgården framöver, men idag blir det annat. Idag får det bli bilder från gårdagens utflykt istället. Jag och syrran tog med oss kidsen och vandrade knappt två kilometer längs älven, genom skogen med de alldeles nyutspunna bladen och över strandängarnga till fågeltornet. Sån himla mysig tur. Och vädret. Behöver jag ens säga något?

Och för att tona ner allt det underbara, guldglittriga och fantastiska. Molly blev magsjuk på natten. Huset är kaos efter en helg med trädgårdsarbete och att-göra-listan växer sig allt längre. Hade jag bara orkat hade jag rest mig upp och tagit ett kort på den överbelamrade köksön som någon form av konstrast till bilderna ovan. Men efter att ha ritat trädgård halva natten till igår och vakat över sjuk snart-treåring natten till idag så är jag lite för trött för det. Den finns nog kvar imorgon.

Godnatt mina vänner

Efter månader av stiltje här på bloggen så väcktes plötsligt en längtan till att skriva igen. Jag vet dock inte om vad. Vi får se var vi landar helt enkelt. Jag har under kvällen snubblat in på Resedagboken och hittat våra inlägg från Camp Asia 2008. Så himla roligt att läsa och minnas. Jag skrattar åt varenda inlägg och minns plötsligt allt så tydligt. Den resan alltså. Så kravlöst och så härligt på alla sätt och vis. Take me back.

Annars rullar vardagen på. Jag tänkte liksom i somras att jag skulle bjuda på bilder från nya huset, men först skulle vi bara bli klara. Ehh, ja, just det. Ni vet, jag tänker mig att bilderna jag lägger upp ska ha samma känsla som när ni öppnar ett inredningsmagasin. Stylat, matchande tavlor på väggen, en filt som medvetet ligger lite nonchalent slängd över fåtöljen, ett nybakat bröd i köket med ett par brödskivor uppskurna på skärbrädan. Jag menar, kommer det någonsin att hända? Och när ska jag få upp tavlor på väggen? Jag, eller just det, förlåt, VI har en vision om flera av rummen. Men tiden. Ja, det här med tiden. Ibland handlar det just bara om att få vardagen att rulla och då händer det liksom att en tavla på väggen inte känns lika prioriterat som att få fram mat på bordet. Och för dem som undrar: Nej, vi har fortfarande inte valt någon bänkskiva till vår köksö. Men vi funderar. Ibland. Och vi har bestämt oss. Flera gånger till och med har vi bestämt oss. Men så kommer vi inte till skott och vips har vi ändrat oss igen. Vi kan väl säga som så att vi värker fram beslutet. Snart så, mina vänner. Snart så.

Och mer då? Jo, just nu brottas vi tydligen med en flugfobi här hemma. Min syrra skrattade härodagen åt mina barns konstiga rädslor. Det var innan flugfobin (som alltså är helt seriös, men så dum att jag blir arg och försöker skälla bort rädslan. Fungerar sådär. Jag vet). Men samtliga mina barn har även varit rädda för människor utklädda till figurer. Vi fick fly från Bamseteatern på Kolmården för ett par år sedan då Lovis blev totalt hysterik. Isac fick gå över till en annan avdelning när de fick besök av någon utklädd varelse på förskolan (också ett antal år sedan) och Molly fick Andreas köra hem från Leo´s lekland eftersom hon var så fruktansvärt rädd för Leo. På riktigt. Alltså va? Fåglar har också varit totalt livsfarliga. Det är inte lätt alla gånger liksom.

Som tur var så var det ont om flugor när vi hängde på Museiparken igår efter barnens önskemål. Sol och värkänslor de´luxe. Vi var knappast ensamna, men hade det himlans mysigt ändå. Och det verkar som att störst och minst var de som fångades mest av kameran.

Och nu vaknar visst barnen en efter en däruppe. Troligtvis för att jag sa till Andreas att kvällens läggning var den smidigaste på typ hela året. Ungefär som att jag skanderade på jobbet att Andreas alltid åker dit när det handlar om feber och förkylningar, men inte jag (jag tar magsjukorna) för att två dagar senare ligga däckad i något influensaaktigt. Att jag aldrig lär mig!?

Time flies. Nu ska jag runda av och gå upp till min flugrädda dotter som inte vill vara ensam. Och för övrigt. Hur botar en ens en flugfobi!?

Nattiatti

Det var lördag och jag hade gått tre dagar över tiden. Jag hade känt av några värkar och lite av vattnet hade gått. Men förlossningar skulle ju ta lång tid så vi åkte till IKEA. Jag menar, vi höll ju på att renovera tvättstugan och behövde köpa stommar och bänkskiva, för vi skulle ju ha barn snart. Väldigt snart uppenbarligen. Mindre än sex timmar senare var han där. Isac. Vår lilla knodd.

Och idag fyller han sex år. Den genomgoda, fantastiska lilla människan. Han som gör mig stolt varje dag. Han som har tappat två tänder och börjat skolan. Han fyller sex år.

Min syster har hört att någonstans i den här åldern "slutar de kunna saker". Där är vi inte än. Just nu är han så himla hjälpsam mot både oss och sina syskon. Alltså inte alltid. Långt därifrån. Men ändå ganska mycket. Han fixar gärna smörgåsar till hela syskonskaran, skär frukt och hjälper Molly dra upp dragkedjan och så vidare.

Han stortrivs i sin förskoleklass och är omtyckt bland de andra barnen. Varje vecka får de en av Majas alfabetssånger i läxa och de övar vi på här hemma. (Nostalgitripp för mamman.) Han ritar och skriver mycket och läser lite då och då. Han älskar att fiska och vill ha många akvarium här hemma med abborrar, laxar och hajar, bl.a

Han har under sommaren fått testa på orientering och det har varit kul. Kanske allra mest kul att få vara i skogen och leta kottar och sånt. Nu har han precis börjat med lite friidrott och verkar nöjd än så länge. Det är kul att vara med och titta. Han som för några år sedan var så blyg i grupper är nu med och tar plats och vågar delta. Jag var orolig för skolan eftersom han gått i ett annat område när han gick i förskolan och inte kände de andra. Men det har verkligen gått hur bra som helst och det är så skönt att se. Han tar gärna kontakt med andra barn och har lätt för att hitta nya vänner.

Han är snäll och omtänksam och har en stark känsla för ordning. Det är inte för inte som moster har kallat honom för "ordningspolisen" under hans uppväxt. Han håller hårt på vissa traditioner och vill gärna göra saker på ett visst sätt så det kan vara lite jobbigt när småsyrrorna inte leker som han har tänkt. Isac behöver förberedas och vill gärna ha lite koll innan vi kastar oss in i något nytt.

Han kan såklart bli arg han också och även om han kanske inte har kommit in i någon sexårstrots än så märks det att han har närmre till känslostormar nu. Tårar är närmre än tidigare när det inte går som han har tänkt sig eller när syrrorna bråkar med honom. Samtidigt har han nära till skratt och hittar gärna på små bus, hyss och grimaser för att få oss andra att skratta.

Underbara, kloka lilla människa. Du är så fin rakt igenom och gör världen till ett bättre ställe. Vi äskar dig till månen och tillbaka.

Ja, för en vecka sedan fyllde min pappa 60 år och solen som var lite svårflörtad förra veckan tittade ändå fram i lördags och gjorde kvällen alldeles perfekt. Underbara Bomstad. Underbara pappa.

Dagen efter åkte vi tillbaka och åt rester. Medan min och syrrans minsta sov lekte de tre stora i det halvregninga vädret oavbrutet i en och en halv timme. Vi vuxna satt i förtältet i lugn och ro och fikade och pratade. När hände ens det senast?

Andreas har idag begett sig iväg för en sedan länge planerad cykelhelg med sina bröder. Och impulsiva jag kände inte för att sitta kvar i lägenheten med tre barn i sommarvädret. Så igår lyckades få tag på en liten stuga på Daftö camping utanför Strömstad. Min mamma följer med till barnens (och min) stora glädje. Krabbfiske och annat skoj väntar. Det ska bli så härligt att komma iväg. Jag blir så rastlös här hemma när det är så nära flytten och med tanke på det kaos som väntar ska det bli skönt att få ägna tid åt barnen och fokusera på dem en hel helg. Det är så taggade och längtar efter att få komma iväg. Det mesta är packat och efter frukost imorgon åker vi och hämtar upp mormor. Så med andra ord borde jag verkligen sova nu!

Ha en härlig helg allihopa!

Husbygget rullar på i lika rasande fart som tidigare. Det är nu mindre än fem veckor kvar tills vi får flytta in. De sista tre veckorna har min längtan intensifierats utan dess like. Helt plötsligt har det gått upp för mig att vi faktiskt ska bo där. Och det snart. Barnen längtar också. De vill inte åka hem när vi väl är där. Vilket vi är titt som tätt. Minst en av oss är där varje dag och kollar läget. Jag ska uppdatera med lite bilder och mer om bygget en annan dag.

När Andreas grejar och fixar med huset så får jag och barnen hitta på lite annat. I torsdags gjorde vi en rejäl utflykt och gick till ett fågeltorn där vi åt lunch. Underbart väder och mysig tur.

Två dagar senare hängde vi hos mormor och morfar på Bomstad där även kusinerna dök upp. En rejäl försmak av sommaren och barnen fick till sin stora förtjusning bada.

Och ser ni den där magen på bilden? Idag, mindre än ett dygn senare har kusinen tittat ut. Som vi längtar efter att träffa dig.

Från ett vintrigt Hovfjället till ett vårigt Kartberget. Det blir en hel del turer ut till huset numera både med och utan barn. Vi skrotar runt på tomten, gungar i lekparken och hälsar på grannar. Det har varit många beslut invändigt och vi känner att vi har halkat efter utvändigt. Vår ambition om att få ordning på baksidan innan vi flyttar in känns tuff. Men än finns det tid kvar. En mur, en hel del massor att fylla ut trädgården med, gräs och några träd. Frågan är bara om vi är försent ute och alla är uppbokade? Det blir kommande veckas jobb att reda ut. Barnen tycker väl förvisso att baksidan duger som den är. Grus, lera, stenar och stora jordhögar att klättra i. Vad mer behövs liksom?